If these wings could fly
Farfars begravning igår blev så fin, vi kunde inte ha önskat ett bättre sista farväl. Själva delen i kyrkan var såklart väldigt tung. Att sitta där och se kistan, höra musiken som träffade så rätt, se alla nära och kära och ha alla minnen snurrandes i huvudet. Men sen när vi träffades i församlingshemmet var stämningen lättsam och ljus. Då mindes vi farfar som den speciella och härliga personlighet han var. Det visades film och bilder, berättades historier och skrattades åt härliga minnen. Även jag tog mod till mig och läste min text om farfar och det kändes skönt att göra det och jag är övertygad om att han var där och lyssnade. Efteråt samlades vi i familjen och spenderade hela kvällen tillsammans, väldigt mysigt. Jag känner så oändligt mycket kärlek för min underbara familj och släkt. Det är fantastiskt att vi är så många och har en sån otrolig sammanhållning. Min faster och farbror är som föräldrar, min kusin är som min bror, mina tremänningar är som kusiner och pappas kusiner är som fastrar och farbröder.
Jag inser nu, mer och mer, vilken stor påverkan farfar har haft på mig tillsammans med farmor, hur deras personligheter format mig. Det är tackvare dom och hur dom uppfostrat pappa och Lillan som jag blivit trygg, självständig, kärleksfull och hemmakär. Men det jag är mest tacksam för att dom hjälpt mig se den stora bilden, det tog mig 23 år men jag förstår nu. Jag har ägnat större delen av mitt liv till att sträva efter något som jag egentligen inte förstått själv vad det är. Men det är dags att släppa det nu och gå vidare. Jag kan vara stolt över att jag har deras drag i mig, att jag är skapt som jag är för att jag har deras gener. Jag önskar att jag kunde säga till dom båda nu hur mycket jag älskar dom och hur mycket jag vill tacka dom för. Men istället får jag visa det genom att vara den Emma dom vill att jag ska vara, den jag är menad att vara och som jag tror att jag äntligen hittat nu.