Don't go where I can't follow you
Jag vill egentigen inte skriva det här inlägget, för om jag skriver det blir det på riktigt. Samtidigt är det mitt sätt att bearbeta saker så lite måste jag få ur mig. En del av min stora familj, en liten älskad hårboll, vår fina Wilma finns nu inte längre med oss. Det är ett år sen Pysen försvann och nu finns ingen av dom kvar. Det är jobbigt att vara känslomänniska i såna här lägen. Att fästa sig vid människor/djur och älska gränslöst är många gånger en styrka men idag känns det som en svaghet. Tårarna har varit många och det kommer att ta tid att bearbeta. Aldrig mer kommer jag att somna med lillhjärtat i min famn, ofattbart. Tänk att djur kan betyda så fruktansvärt mycket. Sov gott prinsessan ♥